Jag hade sex i morse, men jag återkommer till det.
Min morgon blev i vanlig god HTAB-anda 1,5 timme tidigare än mitt schema. Men varför skulle jag ha nåt emot att börja 1,5 timma tidigare? Jag hatar ju att sova, det är rakt det värsta jag vet. Eller var det precis tvärtom?
Hursomhelst så hade jag sex på väg till min första körning. Inte kanske i ordets rätta bemärkelse, men upplevelsen var närmast av sexuell karaktär. Religiös rakt, euforisk. Jag har ju tidigare flaggat lite för Salem al Fakir. Denna otroligt begåvade unge man har ju äntligen lyckats klämma ur sig sitt andra album. Worth waiting for. Har lyssnat på skivan hela helgen. Fortfarande inte less. Förälskade mig i ett par av låtarna relativt omgående men det var först idag jag fick den här magiska känslan. Känslan som gör att man vill skriva en dikt om vad låten får en att känna, måla en tavla där man får utlopp för den totala glädje jag känner när jag hör låten. Det är lite som att Ted Gärdestad o Stevie W har slagit sina påsar ihop o gjort dom lyckligaste o svängigaste låtarna i världshistorien. "One of the others" är bäst.
Jag vet inte om ni hänger med i vad jag menar, ni kanske aldrig har känt så för en låt. Ren kärlek. Jag har fått samma känsla vid några tillfällen, det är magiskt. Jag fick den en gång på jazzklubben här i stan. Jag ville måla. På en fest i Lund, Ted Gärdestad o Elliot Smith på stereon. Ville måla. Det är då fan att man inte kan måla. Behöver ju dock inte vara nåt särskilt avancerat motiv, ett streck på en vit bakgrund kan säga väl så mycket. Kanske får bli paint by numbers, skulle vara festligt.
Lite orättvist är det att Salem kan spela så många instrument, han spelar alla instrument på skivan. Jag kan spela trummor, men det är ju inte direkt ett instrument man sliter fram vid lägerelden o drar av en dänga. Jag kan sakna det. Att kunna spela ett sånt instrument alltså. Jag tror jag måste ta o lära mig att spela saxofon, har ju lyft fram det som mitt dröminstrument vid nåt tillfälle. Eller vid flera tillfällen. Det är väl dock inte grannarnas dröminstrument antar jag, fast det är väl inte trummor heller. Men vadå, man måste ju få leva.
Tror att det kom en tår när jag stod mitt på nybron o kollade ut över vattnet. Fan vad vackert det är.
Min morgon blev i vanlig god HTAB-anda 1,5 timme tidigare än mitt schema. Men varför skulle jag ha nåt emot att börja 1,5 timma tidigare? Jag hatar ju att sova, det är rakt det värsta jag vet. Eller var det precis tvärtom?
Hursomhelst så hade jag sex på väg till min första körning. Inte kanske i ordets rätta bemärkelse, men upplevelsen var närmast av sexuell karaktär. Religiös rakt, euforisk. Jag har ju tidigare flaggat lite för Salem al Fakir. Denna otroligt begåvade unge man har ju äntligen lyckats klämma ur sig sitt andra album. Worth waiting for. Har lyssnat på skivan hela helgen. Fortfarande inte less. Förälskade mig i ett par av låtarna relativt omgående men det var först idag jag fick den här magiska känslan. Känslan som gör att man vill skriva en dikt om vad låten får en att känna, måla en tavla där man får utlopp för den totala glädje jag känner när jag hör låten. Det är lite som att Ted Gärdestad o Stevie W har slagit sina påsar ihop o gjort dom lyckligaste o svängigaste låtarna i världshistorien. "One of the others" är bäst.
Jag vet inte om ni hänger med i vad jag menar, ni kanske aldrig har känt så för en låt. Ren kärlek. Jag har fått samma känsla vid några tillfällen, det är magiskt. Jag fick den en gång på jazzklubben här i stan. Jag ville måla. På en fest i Lund, Ted Gärdestad o Elliot Smith på stereon. Ville måla. Det är då fan att man inte kan måla. Behöver ju dock inte vara nåt särskilt avancerat motiv, ett streck på en vit bakgrund kan säga väl så mycket. Kanske får bli paint by numbers, skulle vara festligt.
Lite orättvist är det att Salem kan spela så många instrument, han spelar alla instrument på skivan. Jag kan spela trummor, men det är ju inte direkt ett instrument man sliter fram vid lägerelden o drar av en dänga. Jag kan sakna det. Att kunna spela ett sånt instrument alltså. Jag tror jag måste ta o lära mig att spela saxofon, har ju lyft fram det som mitt dröminstrument vid nåt tillfälle. Eller vid flera tillfällen. Det är väl dock inte grannarnas dröminstrument antar jag, fast det är väl inte trummor heller. Men vadå, man måste ju få leva.
Tror att det kom en tår när jag stod mitt på nybron o kollade ut över vattnet. Fan vad vackert det är.
1 kommentarer
Tonårsliv by Leonora - Rösta på veckans blogg!
20 Apr 2009 10:16
sv; det går allt :D
själv då?
Kommentera