visomaldrigblirvuxna

Jag har varit lite av en hang-around till mina vänner som har spelat beachvolley. Mitt engagemang i HBC (Härnö Beach Club, reds.anm) har varit strikt festrelaterat. Dock har det ibland krävts att man har behövt engagera sig i lite "roddande" vid de olika tävliingsarrangemangen som har passerat genom åren. Det har handlat om att bygga o riva läktare, sätta upp nät, sälja biljetter till fester osv. Vid ett av dessa arrangemang hade jag (o)turen att få ikläda mig rollen som den alltid så populära maskoten "Pingu". Den rollen hade vid tidigare tillfällen framgångsrikt gestaltats av Marcus"Bon Scott"Lundgren, men ett hårt leverne efter hans framgångar i "Sikta mot stjärnorna" hade gjort att denne rockstjärnas midjeomfång avsevärt hade ökat. För er som inte vet vad jag talar om så är Pingu en pingvin. Denna Pingu är vanligtvis maskot på Sandvikens bandymatcher. Jag kan tyvärr inte historian bakom varför den kom att bli HBC´s maskot. Bandy är som de allra flesta vet en vintersport, varför dräkten är otroligt varmt fodrad. Beachvolley är som de flesta vet en sommarsport, varför en fodrad dräkt inte är att föredra.

Dagen då mitt framträdande ägde rum var den sommarens absolut varmaste dag med en temperatur en bra bit över 30-strecket. Visst, jag hade kunnat spela pingvinjäveln på ett lugnt sätt men det blir ju ingen glad av. Sagt o gjort så drog jag igång mitt showande i ett helt sanslöst tempo. Jag sprang runt den där jävla planen som att det inte fanns en morgondag, jag showade framför läktaren som att jag deltog i ett VM för aerobicsinstruktörer. Kollapsen var nära o succén var total. Dessvärre var detta en turnering o en turnering innebär ju som bekant mer än en match. Jag kunde ju inte bara ge publiken en match, jag var ju tvungen att leverera resten av turneringen. Värmen i den där förbannade dräkten måste ha motsvarat temperaturen i en äkta finsk sauna. Efter att ha bränt av en radda med matcher var jag totalt uttorkad, det fanns inte en uns energi kvar i min kropp. Jag försökte kasta in handduken men den fångades upp av Herr ordförande Palmqvist. Jag var helt enkelt tvungen att slutföra det jag hade påbörjat, det återstod bara en match o det var givetvis finalen. Diverse övertalningsförsök gjordes men jag stod på mig, jag kunde inte härda ut en match till. Som den luriga jävel Herr ordförande är tryckte han till på min svagaste punkt. Han visste av erfranhet vilken törstig jävel han hade att göra med. Han lade in en sista stöt, Häggblom skulle inte få en utan två drinkar på den efterföljande banketten. Schack matt, jag retirerade. Med mina sista samlade krafter kröp jag en sista gång i fågeldräkten o trampade igång ännu en show. Jag sprang runt, drog igång the crowd, fotades med mina fans, fixade vågen, skämtade med konferenciern. Allt gick helt perfekt, publiken var i total extas. Allt gick som smort, halva matchen var spelad då det som inte fick hända. Jag stod vid ena kortsidan o skulle hjältemodigt rädda en boll som gick ut, stödde mig på ena benet o försökte rädda bollen från att sticka iväg då en gammal frolfskada gjorde sig påmind. Ridå! Mitt knä vek sig likt en gångjärn o jag föll ihop. Iklädd dräkten krälade jag åt sidan med benet låst i ett halvböjt läge. Jag måste ha sett ut som en skadeskjuten pingvin. Där o då tog min maskotkarriär slut. Snyggare avslut hade man kunnat önska sig.

På den efterföljande festen såg jag ut som en crackmissbrukare. Haltandes som att jag hade blivit skjuten i benet, helt uttorkad bärandes på min belöning, mina två drinkar.  På dagen jämställd med en rockstjärna, på kvällen mer lik en avdankad dokusåpastjärna. Andy Warhol sa ju att alla skulle få sina fifteen minutes of fame, önskar att mina hade varit lite glammigare dock...